SEJD - en vetenskaplig studie av konsten
Sir Sigurd
ursprungligen utgiven inom projektet Seidhr (1998)

Sejd uttrycktes som den magiska konsten som ger mest kraft och makt. Sejdtraditionen förknippas med två arketypiska väsen; visdomens gud: Oden (Odhinn) och häx-gudinnan Freja (Freyja). Sejd är Vägen till Kunskap och utgörs av forskning (intellektuellt arbete) och praktik (intuitivt arbete). Genom dessa lärovägar når magikern en visionär spiritualitet.

Den mest omfattande studien av sejd återfinns i Dag Strömbäcks avhandling Sejd: Textstudier i nordisk religionshistoria (Lund, 1935). Strömbäck definierar sejd som:

".. en sorts primitiv magi, som avsåg antingen skadegörelse mot viss person (förgörande s.) [svart sejd] el. vinnande om kunskap om människors framtid, kommande väderleks-förhållanden, äring m.m. (divinatorisk sejd) [vit sejd]"
[Strömbäck: Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, Malmö, 1970].

Begreppen "svart" och "vit" återfinns också inom den sibiriska shamanismen och det finns exempel där samma shaman är både "svart" och "vit" (cf. Eliade: Enc. of Rel. vol.13; Shamanism, New York, 1987). Strömbäck gör en intressant notering; den svarta (eller destruktiva) sejden verkar ha varit riktad "mot människans själsliv och andliga förmögenheter". Det verkar bland annat, påpekar Strömbäck, ha framkallat ängslan, längtan, rastlöshet och melankoli. Strömbäcks definition kan dock ses som ensidig eftersom den inte beaktar mytologiska föreställningar och att sejden var en del av ett större religiöst system.

En annan forskare, Folke Ström, beskriver sejd som:

"Sejdmagin är en långt mer komplicerad magisk akt än den rena tankemagin. Dess psykologiska förutsättningar är emellertid desamma: sejdmagin grundar sig på föreställningen om själens fjärrverkande förmåga, dess potentiella möjlighet att frigöra sig från kroppen och i materialiserad gestalt sätta den agerandes uppsåt och vilja i verket.
För sejdens bedrivande erfordrades en icke obetydlig magisk apparat. Den förutsatte vidare en utvecklad teknik, grundad på rent professionell färdighet och erfarenhet. Den utövades följaktligen av i konsten väl förfarna och utbildade personer, män eller kvinnor. Mest omtalas kvinnor som utövare av sejdens konst..."
[Folke Ström: Nordisk Hedendom, Arlöv; 1985]

Mestadels var magikerna kvinnor och sejden var i princip betraktad som en feminin konst (i myten beskrivs detta i att Freja är den som lär Oden sejdkonsten). Män som engagerade sig i sejdkonsten ansågs vara omanliga, perverterade och sågs på med förakt. Dessa män beskrevs som att vara hemsökta av ergi, "arghet" (bakom detta uttryck finns en tanke om att sejd (kvinnlighet) var något för en man så anstötligt, en kvinnlig-sexuell disposition). Det verkar som om den manliga sejdaren var jämlik med en passivt homosexuell individ. Folke Ström skriver (i Nordisk Hedendom, Arlöv; 1985) att den fornnordiska synen att det var en skillnad mellan aktiv och passiv sexualitet - det var företrädesvis en som spelade den feminina rollen i ett homosexuellt förhållande som sågs på med avsmak och förakt. De som är bekanta med jungiansk psykologi och individuationsprocessen (anima/animus) finner förmodligen ovanstående intressant likaväl som de som tillskriver Set en "homo-/bisexualitet".

Under en föreläsning om moral i det forna norden (Nid, ergi och fornnordiska moral attityder; Edingburgh, 1974) uttryckte Ström att ergi, liksom adjektivet argr (från vilket det är format) har en pejorativ betydelse - inget annat fornnordiskt ord kunde framkalla sådana våldsamma känslor och reaktioner. I fornnordiska betydde argr tillämpat på en man att han var "omanlig" - speciellt att han var en ynkrygg och homosexuell. Substantivet ergi i relation till en kvinna var synonymt med nymfomani (vilket var lika föraktat hos en kvinna som omanlighet var hos en man). Den sexuella komponenten i ergi refererar huvudsakligen till passivt homosexuellt beteende - antydande att den anklagade personen tog kvinnans roll vilket klassificerades som kriminellt i lagtexter. Inte i något fall är den en fråga om anklagelse baserat på aktivt homosexuellt beteende, menar Ström. Ergi är i det tidigare germanska samhället, enligt Ström, den feminina naturen av argr man, en natur som kunde manifestera sig själv antingen genom feminin sexuell böjelse eller genom avsaknad av manlig tapperhet. Det kan inte betvivlas att idén om "omanlighet" i både dess fysiska och mentala mening vilket ligger i centrum av ergi komplexet och genomsyrar hela dess semantiska fält. Det är den feminina naturen och roll som är signifikant och dessa inbegriper inte endast de uppenbara sexuella elementen (men egenskaper som barnsbörd) utan också speciella mentala kvaliteter och plikter som uppfattades vara feminina, enligt Ström. Betoningen på det sexuella är mycket intressant och det kan ha varit någon form av sexmagi invävt i detta. Det är inte helt osannolikt eftersom det finns referenser om ett sexmagiskt förhållande mellan Oden (Odr) och Freja.

Sejdkvinnan kallades vala eller völva, och order vövla antas hålla betydelsen "den som bär staven" (volva; volr = stav). Denna (stav) var en del av völvans grundläggande utrustning (och verkade som en symbol för kraft). Ytterligare utrustning var huvan som förmodligen användes för att erhålla erforderlig koncentration. Denna beskrivning har i viss mån likheter med vad de sibiriska shamanerna bär (cf. Eliade: Enc. of Rel. vol.13; Shamanism).

Völvans kläder beskrivs i Eirik den rödes saga (översatt av Strömbäck);

"Över sig hade hon en blå, med remmar, sammanhållen mantel, som var besatt med stenar ända ned till flikarna. Om halsen hade hon glaspärlor och på huvudet en svart lammskinnshuva, som var fodrad med vitt kattskinn. I handen hade hon en stav försedd med en knapp. Denna stav var prydd med mässing och besatt med stenar upptill, runt omkring knappen. Omkring midjan hade hon ett av fnöskesvamp gjort bälte på vilket hängde en stor skinnpung. I denna förvarade hon de trolldomsmedel hon behövde för utövandet av sin konst. På fötterna hade hon ludna kalvskinnskor med långa och starka remmar, i vilkas ändar sutto stora mässingskulor. På händerna hade hon kattskinnshandskar, som invändigt voro vita och ludna ... Hon hade en mässingssked och en kniv av koppar försedd med ett av två ringar sammanhållet skaft av valrosstand; knivens udd var avbruten."

Eirik rödes saga skall dock handhas varligt eftersom den inte direkt (vetenskapligt) kan ses som en direkt källa till sejd (den säger inte något om att völvan går in i extas). En intressant notering kan tilläggas; i Eiriks rödes saga bär völvan kattskinn ( (cf. Snorre Sturlusson, Snorres Edda: Gylfaginning; 23, där Freja åker i en vagn som drages av katter).

Seidhrhiallr (omnämnd i Gisla Saga, Laxdöla, Hrolfs saga, Frithiofs saga, Gongu-Hrolfs saga etc.) var förmodligen ett stol eller en träkonstruktion. Det har funnits en viss kontrovers huruvida sejd har praktiserats utomhus eller inomhus, och det finns belägg för dem båda (dock är utomhus mest förekommande).Seidhrhiallr antogs att distansera den yttre världen omkring - magikern separeras från världen omkring. Sittande på seidhrhiallr var magikern omgiven av hjälpare (som trummade - på sejdtrumman kallad lock - och/eller sjöng - en kraftsång kallad vardlokkur (som har omnämnts som galdr) - som skulle hjälpa magikern - ibland även hjälparna - att nå extas). Sjungandet verkar ha varit något karakteristiskt för sejd - det finns en rad kenningar för kamp/strid, där det ursprungliga ordet är rodd, songr, galdr, messa och så vidare, och det verkar som om man har förenat ljudet av vapen med rösten på en mänsklig varelse. En galdr-sång beskrivs vanligen som att "gala" och "sygja" (att gala, att kalla och att sjunga). Det verkar som att ordet bland poeter haft innebörden av att sjunga, men detta betyder inte att ordet i dess äldsta form hade denna betydelse. Det är osäkert om sjungandet under sejden är samma teknik som galdr - dock är det mest troligt att de är desamma - de används i olika kontexter helt enkelt. Det har föreslagits att vardlokkur var en speciell form av galdr använd för sejd. Galdr gavs av Oden som en gåva till mänskligheten. I forna tider praktiserades galdr av både män och kvinnor. Det har i den nordiska litteraturen föreslagits att galdr är ett slags rytmiskt sjungande som påverkar medvetandet, eller medvetandet och omgivningen. Galdr är en rytmisk upprepning av speciellt kraftfulla stavelser. Galdr (sången) utförs genom att man låter melodin fritt och enkelt växa av sig självt, och låta rösten bli grov, lockande och högt skrikande i enlighet med ens eget uttryckssätt. Den romerske generalen Jualianus Apostata beskrev galdr, då han hade levt bland germaner år 360, som vilda sånger, utförda på ett sätt som är mest likt de fåglar som ropar hårt. Strömbäck beskriver sejd som följer;

uppe på sejdhjällen sitter den sejdande omgiven av en krets [stående nedanför sejdhjällen i en cirkel] av sjungande medhjälpare, som kraftig bidraga att försätta den sejdande i extas; vid den fulla extasens inträdande - då kroppen ligger där livlös, och då enligt primitiv tro själen gör sin farofyllda färd till dödsriket eller till fjärran länder, framträder en med särskilda kunskaper begåvad medhjälpare och kväder vardlokkur, d.v.s de locksånger, som skola hjälpa "vården" [själen] hem igen och föra den åter till sin kroppsliga boning." (Strömbäck; Sejd: Textstudier i nordiskreligionshistoria; Lund, 1935).

Enligt Strömbäck var ceremonin på seidrhiallr en hjälp för shamanen att "lämna" sin kropp och på på en själsresa till under- eller övervärlden. Det verkar som att sejd har ett starkt samband med hamnskifte; att byta skepnad. Hamnskifte, eller förhamning, betyder att själen tar formen av en djurgestalt eller en mindre mänsklig, eller demonisk gestalt, som påminner om personen. Ordet hamn (hamr) har betydelsen mänsklig "hamn" eller själen som avsågs vara förmögen att lämna kroppen. Detta kan jämföras med hugr som har betydelsen själ, eller existens, vilken uppfattades kunna frigöra sig från kroppen och i en materiell gestalt agera av egen kraft. Det var inte alla som kunde skifta skepnad utan endast de med kunskap i magikonsten eller de med medfödda psykisk förmåga. De skickliga kunde ta vilken djurgestalt som helst som de gillade, andra endast skepnaden av ett djur vilket personen direkt associerades med - dess fylga eller vård.

Strömbäcks argument att sejd är extatisk beror på hans idé om att sejd och hamnskifte står i nära relation. Strömbäcks argument om sejdens ursprung är som följer;

Den lapska trolldomen blev den förnämsta, och då det bland nordborna också fanns gott om både gynnare och utövare av trolldom, var det blott naturligt, om den vann insteg jämväl hos dem"
(Strömbäck; Sejd: Textstudier i nordiskreligionshistoria; Lund, 1935).

Ström följde huvudsakligen Strömbäck; att sejd var av lapskt ursprung, att sejd var extatisk och relaterat till hamnskifte. En annan uppfattning presenteras av Ohlmarks som menar att sejden, den nordiska formen av hednisk shamanism, inte hade lånats från de högarktiska lapparnas "riktiga" shamanism, med trumdans och kataleptisk trans utan hade utvecklats ur - mest troligt skytisk-sarmatik - sydostlig 'small-time-shamanism'.

Ohlmarks argumenterar att det inte finns någon relation mellan hamnskifte och sejd. Sejd användes ofta för att läsa i naturens minne, akasha krönikan, och för att de karmiska krafterna som lett till människans nuvarande livssituation. Sejd är inte av extatisk karaktär eftersom sejdaren inte kunde gå på "själsresor". På resan mötte sejdaren beskyddande andar, hjälp andar, lärare och andra andar och varelsen av vilka några var vänliga medan andra var "förstörare". Det är upp till shamanen att nå sådan skicklighet att han kan handskas med dessa andar obesvärat. Beskyddaren kallas fylgja och kunde ha en manlig eller kvinnlig figur - beroende av sejd magikern. En sejd-man har en fyljga representerad av en kvinna och sejd-kvinnan en man som dyljga (jämför med Jungs Anima/Animus). Ohlmarks använder kategorierna "högarktisk"/"större" shamanism och "subarktisk"/"mindre" shamanism vilken endast ett dåligt plagiat av den tidigare. Den subarktiska (mindre) shamanismen är endast en imitation av exstat (dvs. inga verkliga själsresor). Det är i denna kategori Ohlmarks föreslår att sejd hör till. Då källorna talar om vad som skulle kunna vara "själsreda" är det egentligen beskyddar anden som utför sejdarens uppdrag de refererar till. Sången är för att kalla hjälpandar till att inspirera sejdaren och genom detta nå svar på frågor. Ström och Strömbäck skiljer sig från Ohlmarks, likaväl som varandra beträffande sången. Strömbäck menar att den används för att orientera själen tillbaka till kroppen. Ström menar att sången används för att attrahera andar (hjälpandar) för att underlätta sejden. Ohlmarks presentation är dock full av motsägelser eftersom har refererar till Lokasenna där Loke anklagar Oden för omanlighet och att praktisera sejd. Det sägs att Oden reste runt världen som en magiker (Lokasenna:24) utan något omnämnande av extas. En annan motsägelse är då han refererar till Ynglingasaga (kap. 7) där Oden ligger död då hans hamn reser runt hela världen. Ohlmarks föreslår att sejd inte är av lapskt ursprung eftersom de lapska och germanska kulturerna var så olika och att sejd visar få likheter. Seidhrhiallr visar, enligt Ohlmarks, att det inte kan handla om "större shamanism" eftersom det är endast i "mindre shamanism" en stol används av de sibiriska shamanerna (i Studien zum Problem des Schamanismus, Lund 1939).

Eliade, som i stort följer Ohlmark (faktiskt den enda jag funnit göra det), menar att ritualkostymen (likaväl som vikten av musik och extas) i sejd binder det till en "klassisk shaman-seans". De beskrivna själsresorna ska dock uppfattas att vara av mindre vikt. Eliade föreslår att sejd inte nödvändigtvis ska uppfattas som shamanism då mystical flight-motivet återfinns i all magi, speciellt i europeiskt häxeri. För Eliade är det den spådomsaspekten i sejd som är konstitutiv och genom detta hör sejd till den mindre magin (se Eliade: Enc. of Rel. vol.13; Shamanism).

Sammanfattning av uppfattningarna:

De åsikter som uttrycks är endast författarens egna och representerar inte nödvändigtvis Temple of Sets officiella ståndpunkter. Copyright © Temple of Set. Alla rättigheter reserverade.

Etusivu | Kirjoitukset | Arkisto | Historia | Vastineet | FAQ | Linkit | Päivitykset | Yhteystiedot